På förmiddagen idag tog Dixie o jag en liten kort promenad i det sköna höstvädret, hon vaggar ju fram numera men är ändå väldigt glad o pigg på att gå ut o gå. I Sannahed var det för många år sedan ett militärområde och lite varstans sitter skyltar med information om olika byggnader mm som fanns här i slutet av 1800-talet o ett tag framåt. Vårt hus byggdes som Soldathem/Missionshus och finns med bland skyltarna om minnesvärda byggnader i området.

När vi kom tillbaka efter att ha gått en sväng i samhället så stod det vad som såg ut att vara en pensionärsförening med papper i handen o de hade nån sorts rundvandring o tittade på byggnader o ruiner av vad som var förr, Dixie är alltid väldigt social o förtjust i att hälsa på folk men i o m dräktigheten så måste jag säga att det nästan går till överdrift, hon ylar o piper o kråmar sig o åmar sig för att få uppmärksamhet och idag var inget undantag. den lilla tjocka raringen stretade på så gott hon kunde o jag hade inte   att göra annat än att fråga om hon fick hälsa på dem - och oj oj oj så glada tanterna o farbröderna blev - de blev alldeles till sig o klappade o kelade med Tjock-Dixie som då snabbt lugnade ner sig o bara njöt av uppmärksamheten. En tydlig förändring som kommit med dräktigheten är att hon släppt lite av sitt kontrollbehov o kan njuta mer av att kela.

Idag har lilla tjocka varit ordentligt hungrig och det gläder mig så klart att hon ville äta utan lock o pock o trugande från min sida, de andra två små skäggtrollen blir så galet avundsjuka när jag får sitta o mata Tjock-Dixie.

nu tycker jag den här sista veckan kan ta o gå riktigt fort så att de små bebbarna får komma ut så jag kan pussa på dem